| PRESS REVIEW
|
press reviews
interviews |
| >> Västmanland Läns Tidning, Schweden - 2006.04.07 |
|
| Fantomen på pianot |
|
Ja, Matthias Kirschnereit kallas pianofantom i Västmanlandsmusikens reklam. Efter hans framträdande i går är det bara att hålla med.
Nu ska vi i ordet fantom inte lägga betydelsen vålnad eller skuggbild, ty Kirschnereit är i högsta grad en verklig, levande person. Nej, pianofantom måste här betyda en alldeles enastående konstnär på sitt instrument.
En specialitet för denne tyske musiker är Mozarts pianokonserter och han tog en av dem i går, nr 17, G dur.
Vad ska man säga om något som är så perfekt? Allt var i en sådan strålande balans, solisten mot orkestern, musikernas samförstånd, dirigenten Hannu Koivulas leklynne parat med en total koncentration på både pianistens vilja och orkesterns egen energi.
Kirschnereit och Koivula tycktes helt överens om ett, som man först kunde befara, riskabelt raskt tempo men pianotonerna var, till och med i första satsens enorma flöde, osannolikt distinkta, som friska droppar på ett näckrosblad.
Andra satsen fick helt ljuvliga, dröjande fraser och mycket personliga pauser och klangvolymer. Och så avslutades äventyret med en sats full av djärva rytmer och drivna anslag.
En djuplodad Mozart-kännare är han uppenbarligen, Matthias Kirschnereit, men när han dröjde kvar på scenen och bjöd publiken generöst på två extranummer visade han sig också vara en häftig Debussy-kännare, med Movement ur Images, och romantisk Brahms-kännare, med Walz opus 39.
Kvällen i övrigt blev sinfoniettans och Koivulas, en konstellation som blir bättre för varje gång man upplever den.
Ture Rangströms stråkverk Divertimento Elegiaco spelades till tre fjärdedelar ytterst försynt. Öppningen var fyllig men skimrande, drömmande poetisk. Scherzot hade bara en liten elegant skärpa och canzonettan var som en försiktig uppbjudning till dans men den avslutande gigan blev som ett uppsamlingsheat för alla återhållna känslor.
Ett känslosvall rakt igenom var det däremot i Czeslaw Mareks Meditationer, färgstarkt varierade men väl sammanhållna. Han verkade vara en angenäm men lite överraskande bekantskap. Det är inte ofta dirigenten måste tala om för publiken när verket är slut men så skedde efter Marek, en incident som bara höjde den redan goda värmen mellan scen och salong.
Carl Maria von Webers Symfoni nr 2 är en spännande symfoni, inte minst på grund av sin ringa längd. Den är över på en kvart men då har ändå publiken fått massor av ungdomlig vitalitet, stora volymer i pukor och blås och frasavslutningar som utmanar både musiker och publik.
Den långa upplevelse- och händelserika kvällen inleddes med en hyllning till den nyligen bortgångne tonsättaren och musikkritikern Werner Wolf Glaser. Sinfoniettans stråkar spelade Adagio ur hans Quartetto piccolo från 1934, tillägnad hustrun Renée. Det var sobert och dämpat spelat, helt i Glasers egen smak.
Birgit Ahlberg-Hyse |
<< back |
|
|
|
